FFIA:s samarbete med Rescue Home Asha Sadan, Bombay, Indien
I början av 80-talet var det många barn om inte klarade sitt första levnadsår. Åtta av tio barn överlevde inte. Det förekom nästan ingen inhemsk adoption, och de enstaka fall som förekom kunde vara något barnlöst par som "smyg-adopterade"
De flesta barnen kom från Juvenile Court (JC) till FFIA. Barnen vårdades på sjukhus, åtminstone första tiden. De här barnen var oftast hittebarn. På Asha Sadan placerades många sådana barn men där fanns också barn som fötts där, sedan mammorna sökt skydd och bott på barnhemmet en tid för att dölja graviditeten.
De barn som föddes på Asha Sadan var oftare relativt friska, men om den biologiska mamman haft den svårt under graviditetstiden och kommit till barnhemmet sent, kunde även dessa barn ha problem. Mammorna var ofta angelägna om att komma iväg efter förlossningen, tillbaka till sina familjer eller någon annan stans för att gå vidare i livet. I bästa fall kunde en mamma stanna någon månad efter förlossningen.
Hittebarnen kom från JC. Beroende på hur och var de hittats (oftast av polisen) kunde dessa små barn ha stora problem. Många barn överlevde inte. Asha Sadan hade inte tillräckligt med resurser för att ta hand om dem.
Ett annat problem var smittorisken. Om ett barn som hittats las in på barnhemmet tillsammans med de andra barnen, var risken för smittspridning oerhört stor. Även de friska barnen fick sjukdomar av olika slag till följd av detta. Det fanns inga möjligheter till isolering av nyinkommande barn.
Detta var orsaken till att vi redan från JC vid denna tid fick information om sådana barn och kunde på vår egen bekostnad ta dem till sjukhus. På så sätt kunde många liv räddas. - I ett senare skede kunde dessa barn ibland återvända till Asha Sadan, men vissa barn blev kvar på sjukhuset hela tiden fram till adoptionen.
Mrs. Korshed Aga var ordförande på Asha Sadan i början av 80-talet.
Det var vanligt med domarbyten på High Court i Bombay, vilket medförde osäkra procedurer. Man visste aldrig riktigt vilka nya papper en ny domare tänkte begära vilket gjorde väntetiden för adoptivföräldrarna orolig.
De internationella adoptionerna förde med sig positiva förändringar, det blev mer fokusering på barnens vård, och det kom donationer och engagemang från utlandet på olika sätt. Tidigaremycket var det svårt med ekonomin, bidragen från staten var mycket minimala och gällde bara för de barn som vårdades på statens uppdrag d.v.s som kom från JC. De unga kvinnor som sökte hjälp direkt från Asha Sadan och deras barn, omfattades inte av det statliga stödet. Detta finansierades helt med donationer.
Trots de stora problemen var Asha Sadan ändå ett av de bättre barnhemmen i Indien.
Barnhemmet var gammalt och slitet. Engagemanget för barnen fanns tillsammans med en önskan om förbättringar. Man planerade en ny byggnad, "child care unit" för att kunna ge de små barnen ordentlig vård.
Indien i övrigt vid den tiden: Många människor, även domare, var negativa och misstänksamma mot internationella adoptioner. Många undrade över våra motiv. Emellanåt förekom enskilda domare och delstatsmyndigheter som omöjliggjorde utlandsadoptioner. Det fanns även spår av missunnsamhet, "Varför ska de där barnen få det bättre än mina barn?" kunde man höra från domare och tjänstemän.
Det var vanligt med fördröjningar både på domstolar, delstatsmyndigheter och passmyndighet. Vårt "längsta" adoptionsärende tog 3 år i Surat.
1984 beslutade Surpreme Court i Indien om procedurer för internationella adoptioner (Surpreme Court Judgement) för att skapa en större likformighet i Indien. Detta var ett fantastiskt grundarbete som gjordes efter påtryckningar från barnrättsorganisationerna i Indien, bland dem Asha Sadan. Indien hade vid denna tid ingen adoptionslag, endast en vårdnadshavarlag från 1894 som tillämpades.
Bombay (numera Mumbai) fungerade till stor del som modell för Supreme Courts Judgement. Damerna på Asha Sadan bidrog liksom andra organisationer. Det medförde inga större förändringar i Bombay jämfört med på andra håll i Indien.
Övriga Indien blev sakta bättre, dels tiden och dels försvann en del av oron hos beslutsfattare. Gradvis blev det mindre ifrågasättande av internationell adoption som företeelse.
1984 blev Asha Sadans nya Child Care Unit klar. FFIA gjorde insamlingar och hjälpte till med pengar tillsammans med andra organisationer, både Indiska och utländska. Det blev väldigt fint när det var nytt och förhållandena för barnen blev märkbart bättre.
Senare under 80-talet bildas CARA, en centralorganisation i Delhi för internationella adoptioner, vilket medförde ytterligare uppstyrning. Kvotering för inhemska adoptioner adoptioner infördes vilket får effekten att alla barnrättsorganisationer som vill arbeta med internationell adoption även måste ta sig an uppgiften att finna indiska adoptivhem.
1992 ser vi för första gången en film på TV i Indien som handlar om att öppet adoptera ett barn. Indiska adoptivfamiljeorganisationer bildas. Över hälften av barnen adopteras snart i Indien. Oftast var det de allra minsta, fullt friska barnen, till en början mest pojkar.
I början av 90-talet började sökandeantalet i Sverige minska. Svenska familjer fick fler valmöjligheter. Detta fick konsekvenser för Asha Sadan, som hade mycket högt ställa krav på familjer som ville adoptera. Barnen för utlandsadoption från Asha Sadan blev samtidigt äldre. De svenska familjerna väljer oftare kontakter där de fortfarande kan få adoptera mindre barn.
Asha Sadan utsågs av Socialminiseriet i mitten av 90-talet till bästa barnhemmet i Indien.
Mrs. Aga arbetade fortfarande för Asha Sadan. 1999 är hon engagerad i de äldre flickorna. Hon tycker det är det mest angelägna arbete de har vid denna tidpunkten. Det fungerar bra med adoptionerna och hon vet att det blir bra för de allra flesta av dem som får adoptivfamiljer. Men det är mycket svårare med de äldre flickorna. Det är stora problem för dem med arbete, utbildning och anpassning i samhället. Något år senare går Mrs. Aga i pension.
I juni 2003 ratificerade Indien Haagkonventionen, som trädde i kraft 3 månader senare.
FFIA förmedlade drygt 80 barn från Asha Sadan genom åren. Omkring 50 av dessa barn är idag (2014) över 30 år. Från 2000 - 2005 kom något enstaka barn varje år men därefter har Asha Sadan endast förmedlat några enstaka svårplacerade barn till utlandet, dock inte till Sverige.