Historik

Ytterligare två personer på Volvo i Curitiba var till oerhört stor hjälp med att skapa kontakter i Brasilien. En sekreterare som hette Ingrid och en socialassistent Raquel, båda engelsktalande brasilianskor. De ordnade så att vi även kunde ta kontakt med Vara Central i Sao Paulo. Det blev senareVara Central som förmedlade det första barnet till oss.  

Systemet i Curitiba, delstaten Paraná och Sao Paulo  

Brasilien är indelat i delstater. Varje delstat har en huvudort där det alltid finns en lite större och mer betydelsefull barndomstol. Utöver detta finns barndomstolar i de flesta städer. 

På 80-talet hette alla domstolar Juizado de Menores. I mitten av 90-talet bytte de namn till Juizado de Infancia e Juventude. 

Barndomstolarna på huvudorterna består av en hel stab professionella som huvuddomare, socialarbetare, psykologer, andra jurister. De har alla olika roller i förhållande till barnet. Kopplade till domstolarna finns statliga barnhem. Även privata barnhem kan samarbeta med barndomstolarna. 

Hittebarn, ungdomsbrottslingar, gatubarn, övergivna barn, familjeproblem, vanvård m m ligger inom domstolarnas område. Ett barn som överges, eller fall där de biologiska föräldrarna fråntas vårdnaden om barnet, utreds av barndomstolen. Efter utredningen skall barnet i förekommande fall förklaras fritt för adoption innan en adoptionsprocess kan ta vid.  

Ansökan från adoptivfamiljen lämnades in hos domstolen av en person som utsetts av oss som representant. Domstolarna i Curitiba och Sao Paulo kontaktade vår brasilianska representant på orten när det fanns ett barn för adoption till en utsedd familj. Endast information om namn, födelsedatum och generellt hälsotillstånd lämnades ut muntligt i ett första skede. I vissa fall kunde vår representant få lov att ta barnet till en läkarundersökning eller i vart fall träffa barnet. Vi vidareförmedlade den korta information vi fick till adoptivfamiljen som tog ställning snabbt. Så snart som möjligt därefter skulle familjen inställa sig hos domstolen i Brasilien. Detta skedde vanligen inom ett par veckor från barnbeskedet. 

I Brasilien fick den blivande adoptivfamiljen nästan omgående ett beslut om temporär vårdnad av barnet och en prövotid inleddes. Denna prövotid kunde variera mycket beroende på ort, barnets ålder och hur placeringen avlöpte. Curitiba och Sao Paulo hade i regel inte över 3 veckors prövotid. Under denna tid bodde adoptivfamiljen tillsammans med barnet i lägenhetshotell. Socialarbetare och psykolog gjorde "hembesök" för att se att allting fungerade. Efter deras rapport till domstolen fattades beslut om adoption av domaren. Därefter ordnades formaliteter som vår representant fick hjälpa till med. 

I Curitiba var det Kicki Larsson som var FFIA:s representant från ca 1987 fram till 1990 då hon flyttade till Sverige. Hon arbetade sedan en tid på FFIA:s kontor med handläggningen av Brasilien.  

I Sao Paulo var det Annika Rydberg som var representant från 1988 och fram till dess hon flyttade till Sverige 1991. Även Annika arbetade sedan under några år på FFIA:s kontor. 

Skillnader mellan Curitiba och Sao Paulo 

I Curitiba vistades barnet före adoptionen i regel på ett av två barnhem som fanns. Det ena för barn under cirka 2 år och det andra för lite större barn. Barnen var här fram till adoptivföräldrarnas ankomst. 

I Sao Paulo fanns många domstolar. Den första vi samarbetade med var Vara Central, huvuddomstolen i Sao Paulo delstat och stad. Det fanns många barnhem knutna till domstolarna men ändå var vårdplatserna för få. Det största barnhemmet hette Febem. Det var ganska ofta vår representant ombads hjälpa till med att försöka hitta fosterhem till barn som var under utredning där man förmodade att det skulle sluta med adoption. Detta kunde vi oftast ordna, vilket medförde att någon av våra familjer med större sannorlikhet blev utsedd till barnet när utredningen var klar. 

På detta sätt var arbetet i Sao Paulo ganska krävande för vår representant. Annika Rydberg gjorde ett fantastiskt arbete och etablerade även kontakt med samtliga övriga cirka 10 barndomstolar i Sao Paulo. Hon skaffade en efterträdare, Annika Palm, som arbetade med FFIA under en kort tid. Därefter kom Sonia da Silva som också var en mycket bra representant under några år.  

Viktiga Personer utöver representanterna:  
Curitiba: Chefen för socialarbetarna på domstolen, Dra Jane Prestes Pereira 
Sao Paulo: Domaren Antonio Agusto på Vara Central, 
Domaren Dr. Osvaldo på Snato Amaro-domstolen i Sao Paulo 

Delstaterna Pernambuco och Recife

Under 1989-90 arbetade FFIA en hel del med att etablera kontakter på andra orter, bl a delstaten Pernambuco i norra Brasilien. Recife var huvudort men en hel del privata adoptioner förmedlades från små domstolar runt om i delstaten.  

FFIA hittade en representant i Recife, Anacleto de Paula. Han var gift med en svenska, Eva, och de hade två barn. Han pratade svenska eftersom han varit i Sverige som flykting under ett antal år. Hela hans familj var politiskt aktiva kommunister och han var en av dem som (på underliga vägar) räddades av den svenska ambassaden undan massakern som skedde på fotbollsstadion i Santiago, Chile 1973.  

Anacleto hade ett gott hjärta för barn men lyckades inte så bra i kontakterna med huvuddomstolen i Recife. Däremot fick vi en del barn från de små domstolarna runtom i Pernambuco.   

Systemet i Pernambuco 

Det var väldigt besvärligt med processerna, de gjordes inte alltid i rätt ordning och vistelsetiderna kunde bli oacceptabelt långa. De var dessutom alltid ganska ovissa. Alltifrån 1-3 månader fick familjerna bereda sig på att stanna, vilket var synnerligen besvärligt.  

Vi kom efter hand underfund med att processen inte alltid i domstolarna hade gått till enligt ritningarna. Man kunde t ex ansöka om övergivandeförklaring av barnet och adoption samtidigt. Det betydde att man utredde barnet samtidigt som man hanterade adoptionsprocessen. Det betydde i praktiken att den biologiska föräldern hade möjlighet att ångra sig mitt under pågående adoptionsprocess.  

När Haagkonventionen kom 1993 ansåg vi att vi inte kunde fortsätta att gå med på denna typ av förfaringssätt och avbröt samarbetet med de domstolar där denna risk fanns. Det innebar i princip att verksamheten i Pernambuco lades ner.  

I Pernambuco var det nödvändigt att ha en advokat för att genomföra processen. Detta var en fördyrande kostnad som inte gick att undvika där. Medan domstolarna i Sao Paulo och Curitiba var ytterst noga med att klargöra att processen inte kostade någonting och att advokat inte fick användas, var det alltså helt tvärtom på smådomstolarna i Pernambuco. 

Belem i delstaten Pará 

Kontakten med domstolen etablerade FFIA vid ett besök tillsammans med socialarbetaren Raquel från Volvo i Curitiba. Problemet var dock representant, och Anacleto hjälpte oss hitta advokaten Regina Pereira i Belem.  

Vi har som princip att advokater skall anlitas för juridiska uppdrag endast. I Regina-fallet fick vi lösa det så att någon kollega hos henne tog den juridiska biten och Regina tog representantbiten. Det fungerade hjälpligt.  

Proceduren i Belem tillgick på samma sätt som i Sao Paulo och Curitiba men prövotiden var mycket längre. Föräldrarna fick bereda sig på en vistelsetid på 2-3 månader.  

Övriga etableringar 

FFIA var mycket aktivt under början av 90-talet och etablerade många kontakter. De flesta visade sig sedan vara svårt att få regelbunden verksamhet med. Vissa domstolar blev engångsföreteelser och några, som t ex Porto Velho blev lite mer. I Porto Velho hade vi en representant som hette Adelaide Nyberg, brasilianska gift med svensk.  

På vissa håll i norra Brasilien t ex i Manaus uppe i Amazonas, bedrevs ganska stor adoptionsverksamhet, men enligt vår mening oseriöst. FFIA avstod från att arbeta där. 

 CEJA - CEJAI 

Några år in på 90-talet bildades en ny myndighet på delstatsnivå som fick till uppgift att samordna och kontrollera arbetet med internationella adoptioner. Alla ansökningar skulle nu först godkännas av CEJA eller CEJAI som den hette på de flesta ställen, och först därefter lämnas till respektive domstol. Det var komplicerat i början och tog lång tid men bidrog till att dokumentens utseende blev mer lika. Vi lämnade vid denna tid ibland in en familjs ansökan på fler än en ort vilket betydde att familjen var tvungen att göra flera original av sina handlingar. 

På senare år drog domstolarna i Sao Paulo igång stora konferenser om internationella adoptioner som vi organisationer ombads vara med och finansiera. Vi bjöds därmed också in till konferenserna och ombads också vid några tillfällen att bidra med erfarenheter. Detta var särskilt viktigt under en tid då Brasilien diskuterade anslutning till Haagkonventionen. Domare från hela landet var med på dessa konferenser och det man minns mest av diskussionerna är att man kunde konstatera hur olika tolkningar av lagar och bestämmelser man kunde göra. Konferenserna bidrog till att systematisera många saker inom adoptionsområdet men man valde också att utveckla ett komplicerat system.   

Minnesvärt domarbesök från Brasilien

 1990 hade vi inbjudit 3 domare från Sao Paulo till Sverige. De ville också gärna träffa drottning Silvia eftersom hon hade ett stort och välkänt engagemang i barn i Sao Paulo. Domarna ordnade själva med audiens på vilken vi också blev medbjudna. Det var ett fantastiskt trevligt besök. De träffade givetvis också NIA. 

Rånade adoptivfamiljer 

Två adoptivfamiljer blev utsatta för rån på sitt hotell där de bodde med sina adoptivbarn under prövotiden. Det var ett mindre pensionat i Recife, som rånades av flera maskerade och tungt beväpnade män tidigt en morgon. Gästerna på hotellet väcktes och fick under pistolhot lämna ifrån sig sina värdesaker. Våra familjer klarade sig dessbättre oskadda men blev rejält omskakade. 

Totalt 222 barn   

Speciellt med Brasilien de mest aktiva åren runt 1990 var att vi kunde placera ganska många äldre barn, syskonpar och grupper på upp till 4 barn. Allteftersom  adoptionsköerna i Sverige reducerades och nya länder öppnade försvann dessa sökande successivt. 

FFIA 2016 / BMN