FFIAs start i Bombay 1980
Verksamheten startade i och med att en Mr. E. Raman Rao tog
kontakt 1979. Det var med dåvarande KFA, Kamratföreningen för
Adoptivbarn med barn adopterade från Thailand, där Britt-Marie
Nygren (f.d. Hembert) var medlem. Britt-Marie fick i uppdrag att
undersöka om det var en seriös kontakt och hur det i så fall skulle
organiseras.
En man som hjälpte Rao få kontakt och som sedan blev engagerad i FFIA var Christer Fält. Han var sedan kontaktperson under många år och stöttade de blivande adoptivföräldrarna. Rao var i Sverige och sålde biblar på uppdrag av Adventiströrelsen som han tillhörde. Han fick förfrågningar från svenskar om adoption och bestämde sig för att hjälpa dem. Han kontaktade Juvenile Court och etablerade bra relationer med dem. I och med det började man förfarandet med att placera barn till adoption efter "on remand"-utredningen istället för att som tidigare döma barnet "court committed" till barnhemsvistelse. Problemet med en sådan dom var att för att ett sådant barn skulle kunna placeras till adoption måste domen upphävas med en "release order". Detta var en sak som inkluderade socialministeriet och kunde ta väldigt lång tid, ofta flera år.
Så småningom etablerades en procedur i Bombay som följde vårt förfarande.
Rao och hans fru Mrudula blev representanter för FFIA i Indien och som sådana försökte de finna fler nya kontakter. Bäst lyckades de i delstaten Gujarat men också i Andhra Pradesh.
De flesta av de barn vi fick från Juvenile Court i Bombay
placerades under 80-talet på ett nursing home. Många var väldigt
små och illa medfarna och behövde ordentlig vård. Barnadödligheten
vid denna tid var på barnhemmen 80% för barn under 1 års ålder. En
del barn var alltså institutionsplacrade på ett barnhem men
vistades aldrig där fysiskt. Vissa barnhem irriterade sig på att de
hade barn inskrivna som de aldrig ens såg.
Rao etablerade också bra kontakt med Asha Sadan och FFIA fick en
hel del barn från dem också. Där var också många av JC-barnen
placerade. En del placerades också på Shree Manav Seva Sangh och
lite äldre barn över 2 år kom till Additional Remand Home, numera
New Remand Home.
Organisationsstruktur
Det är, som i de flesta länder, både sociala och juridiska myndigheter inblandade i adoptionsprocessen. Den sociala myndigheten ansvarar för övergivna barn och den juridiska för domstolsprocessen.
Socialministeriet har utsett en centralmyndighet CARA, Central Adoption Resource Agency som bl a har till uppgift att licensiera och övervaka organisationer och deras arbete med internationella adoptioner. CARA utfärdar också guidelines som styr hur arbetet bedrivs. Det finns cirka 70 licensierade indiska organisationer och 250 utländska. Av de utländska organisationerna är 100 från Österrike, vilket beror på ett knepigt system. Det betyder inte att det adopteras barn till alla dessa. Så det är mer relevant att säga att cirka 150 utländska organisationer har verksamhet i Indien. 55 organisationer är från USA.
Under årens lopp har den indiska centralmyndigheten utfärdat nya Guidelines som ändrat på olika delar i proceduren. De utländska organisationerna hade tills omkring å2 2012 i regel en direktkontakt med de indiska organisationerna och allt samarbete skedde mellan organisationerna. Enligt de senaste reglerna (2012) ska ansökan göras till CARA, som sedan vidarebefordrar ansökan till någon kontakt och uppdrar åt den att förmedla ett barn.
CARA:s riktlinjer stipulerar många saker. En sådan är att de indiska organisationerna har som licensvillkor att förmedla minst 50% av sina adoptioner inom landet. Detta har medfört att de inhemska adoptionerna ökat markant under senare år. En annan regel är att kostnader för adoptionens genomförande har fastställts av CARA. Dessa är mycket låga. Donationer får ges, men först efter adoptionens genomförande.
Licenserna i Indien är tidsbegränsade. Numera oftast 5 år, men kortare tid förekommer också. Särskild de indiska organisationerna lägger ner mycket möda på förnyelse av licenser och rapporter till CARA.
I adoptionsärendena har CARA en viktig roll, det är att ge "no objection certificate" i varje enskilt ärende.
Högsta juridiska instans i Indien är Supreme Court. Denna domstol utfärdade 1984 ett "Judgement" som i allt väsentligt är grunden till CARA:s riktlinjer av idag. Även om proceduren blivit krångligare med åren, så är det i vart fall färre oklarheter och mer sällan stora överraskningar under processens gång.
I några delstater tar High Court adoptionsbeslut, t ex i Mumbai. Så har det alltid varit där. Men även distriktsdomstolar i delstaten (t ex Poona) tar adoptionsbeslut i lokala ärenden. På de flesta håll är det dock distriktsdomstolar som beslutar adoptionsärenden och på några håll kan det vara särskilt inrättade familjedomstolar (Madurai t ex).
Juvenile Court motsvarar vår barnavårdsnämnd på sätt och vis. De blir alltid inkopplade när det handlar om barn som hittats övergivna eller barn som av någon anledning omhändertas. De har också ansvar för ungdomsbrottslighet, gatubarn m.m. Juvenile Court har en hel del kontakt med barnhemmen på så sätt att barn ofta placeras där, dels i väntan på utredning och dels permanent. I Mumbai har Juvenile Court numera nytt namn, Juvenile Welfare Board. Myndigheten ligger vägg i vägg med Asha Sadan.
Institutioner och barnhem
Alla barnhem måste vara registrerade hos de lokala sociala myndigheterna. En hel del barnhem är privata, vilket betyder att de finansieras till största delen eller helt utan statliga medel.
Det finns över 600 statliga institutioner i Indien för barn 0-18 år. FFIA känner inte till att någon av dessa har licens för internationella adoptioner. Påtryckningar har gjorts på CARA för att tillse att även dessa barn får tillgång till adoptionsmöjligheter (mänskliga rättigheter). CARA påstår sig arbeta i den riktningen.
Det finns gissningsvis omkring 500 privata institutioner i Indien. Väldigt många i de södra delarna är kristna, missionärer och nunnor har startat och driver dessa.
Ett av grundvillkoren från CARA för att få licens är att organisationen som driver barnhemmet även skall ha andra sociala projekt än just bara barnhemsdriften. Detta för att undvika att det drivs regelrätta adoptionsbarnhem. Så var säkert fallet med många av de organisationer som fick licens i början, men de som inte hade annan verksamhet skaffade sig det. När det gäller de kristna organisationer och kyrkor som bl a drev barnhem var det inte många som ansökte om licens. Därför har vi varit med om att en hel del barn transfererats från sådana barnhem till licensierade organisationer för adoptionsprocess (Faith Home, Mercy Home, Madonna Girl´s Town t ex vars barn transfererats till GKF, Madurai eller SOCSEAD, Trichy). En grundtanke i Indien är alltså att barnhem inte ska vara beroende av utländska adoptioner för sitt levebröd. Det kan därför vara viktigt att vi med biståndsmedel helt oberoende av adoptionerna ger stöd till organisationer som har dålig finansiering.
Ett privat barnhem kan få statligt stöd mot att de förbinder sig att ta emot "statens" barn. Det är i de flesta fall barn som är "on remand" d.v.s. under utredning från Juvenile Court. Asha Sadan är ett sådant. Det innebär en hel del extra administrativt redovisningskrångel, därför väljer många barnhem att avstå från detta.
Proceduren av barn som övergivits av förälder
Dessa barn kommer oftast tillsammans med en biologisk förälder till barnhemmet, alternativt föds barnet på barnhemmet. T ex Asha Sadan är förutom ett barnhem, också undsättningshem för ogifta mödrar som inte kan bo hemma. I Calcutta kommer barnen ofta ifrån förlossningskliniker, dit barnhemspersonal på kallelse får åka och hämta barnet samt ibland träffa den biologiska modern och få överlåtelsehandlingar för barnet. I Poona och Madurai finns kopplingen direkt till ett sjukhus men barn kommer också dit på andra vägar.
Efter övergivandehandling och institutionsplacering försöker barnhemmet finna inhemska adoptivföräldrar. Uppgifter om barnet skickas också till V.C.A. Volontary Coordinating Agency, som skall ha minst 3 månader på sig att försöka finna inhemska föräldrar till barnet. Först när detta inte lyckats får barnet ett VCA clearance certificate och är fritt för utlandsadoption. I praktiken finner man idag föräldrar inom landet till alla fullt friska, små barn.
Utländsk familj utses och barnets handlingar sänds, underskrives av adoptivföräldrarna och skickas åter till barnhemmet. Därefter skall No Objection Certificate inhämtas från CARA. När detta är klart görs ansökan till domstol, advokat förbereder och lämnar in denna. Domstolen skickar ansökan på remiss till Indian Council for Social (eller Child) Welfare som har till uppgift att för domstolens räkning kontrollera att alla delar skötts enligt reglerna. Domstolen fattade fram till 2012 beslut enligt Guardians and Wards Act av 1890, vilket är ett vårdnadshavarbeslut med syfte på adoption i det nya landet. Evter 2012 följer Indien Haagkonventionen och fattar fullständiga adoptionsbeslut som gäller även i Sverige,
Procedur för hittebarn
Proceduren skiljer sig inte särskilt mycket men som steg 1 kommer barnet i regel via polis till Juvenile Court. Det kan också handla om barn som hittas utanför ett barnhem t ex, men även då måste polis underrättas. För dessa barn finns inga uppgifter om bakgrund. Juvenile Courts socialarbetare gör en utredning och försöker finna barnets föräldrar. Annonsering sker i press och utredningen tar olika tid beroende på bl a barnets ålder. Under tiden placeras barnet antingen på ett av de statliga barnhemmen eller ett av de privata som har sådant kontrakt. När utredningen är klar kan barnets förklaras övergivet och fritt för adoption. Därefter följs samma procedur som för andra barn.